Vad har schack och tyngdlyftning gemensamt? 

Idrott har en plats i den bildade människans liv som ett medel för att uppnå fysiskt välbefinnande på en nivå långt över det passiva "frihet från sjukdom". Välbefinnande innebär att kroppen och hjärnan ska fungera väl och klara vardagens påfrestningar utan problem. Man kan naturligtvis nå en sådan nivå utan att delta i organiserad idrott, men idrott är ett sätt att uppnå viktiga delar av målet.
Bortsett från den fysiska aktiviteten som ett medel att uppnå välbefinnande kan man fundera över värdet av idrott. Alla idrottare kommer med tiden att ständigt använda
sin egen idrott som en referens. Det innebär att nya erfarenheter och information bedöms, filtreras och värderas med hänsyn till (bland annat) vad man kan om sin idrott. Det är alltså inte inbillning att människor som saknar intresse för idrott tänker annorlunda än de idrottsintresserade, dessutom kan valet av idrott ge olika resultat.
Annorlunda behöver inte vara sämre, men för att kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt måste man ibland ha klart för sig hur stora dessa skillnader kan vara. Erfarenhet av, och engagemang i, en idrott ger en av många sådana referensramar, varje människas totala kognitiva nätverk omfattar många olika, fast delvis överlappande, ramar. Själv har jag t.ex. erfarenheter som elev i skolan på olika nivåer, utbildning i olika ämnen, från idrottstävlingar och så vidare, varje del av erfarenheten bidrar med sina referenser när jag tolkar information som når mig.
Det är en naturlig (av evolutionen betingad) strävan att påverka våra medmänniskor för att bringa våra referensramar i harmoni. Folk som tänker som jag upplever jag som pålitliga, sympatiska och förnuftiga. Även om vi inte är överens, så förstår jag deras synpunkter. Människor med andra ramar får mig i stället att tänka "är de inte riktigt kloka, hur kan någon inbilla sig att...(fyll i t.ex: Sai Baba var en inkarnerad gud, Sveriges skola är bäst i världen eller Astrid Lindgren borde ha fått nobelpriset)".
Förutom det vanliga, att försöka sprida sina egna ramar till andra människor kan man ibland kommunicera någorlunda effektivt om man kan identifiera de specifika orsakerna till att man inte ser en sak på samma sätt. Om jag kan acceptera att en annan människa filtrerar information på ett annat sätt än jag så kanske vi ändå kan samsas om vissa saker. De flesta människor kan klara detta ganska bra, t.ex. är det inte många människor som har problem med skillnader i religion när de gör affärer. Å andra sidan är det tydligt att i fråga om familjebildning och barnuppfostran är det svårt att enas över religionsgränser.            

Så frågan är, vad är det hos schack respektive tyngdlyftning som gör dem lämpliga för att utveckla ungdomar till bildade, mogna människor. Mitt svar är att individens utveckling står i centrum. Tanken att man kan utvecklas genom egna ansträngningar, naturligtvis i samarbete och kontakt med andra människor, är central för bildningsbegreppet. Djur som chimpanser kanske kan tänka eller använda redskap och lösa vissa problem. Men bara en människa kan bestämma sig för att genom övning (fysisk träning eller studier) förändra sig själv. Om man sedan blir bra på något beror självklart på en rad faktorer, inte minst genetiskt och socialt arv, men jag menar att det kritiska steget i en människas utveckling är när man bestämmer sig och sätter upp personliga mål.
Ett exempel kan vara en idrott där barn börjar träna, mest som en social aktivitet, "för att träffa kompisar". Så småningom börjar personen identifiera sig med aktiviteten och upplever alltså sig själv som t.ex tennisspelare. Då kommer också motivationen att förbättra sig, eftersom vi människor alltid strävar efter uppskattning eller status bland våra likar ("peer recognition" på engelska).

Olika grupper har olika ideal och det är bara om jag identifierar mig med gruppen som deras uppskattning har någon betydelse i sig. I bland kan uppskattning från andra människor ge fördelar som pengar eller sociala kontakter men sådana belöningar ger inte samma inre drivkraft. Människor som styrs av belöningar (och/eller straff) utvecklas därför inte som människor även om de skaffar sig utbildning och har framgång t.ex i form av höga inkomster eller kändis-status. I fallet idrott kan somliga bli väldigt duktiga utan att medvetet ta ansvar för sin utveckling. Framför allt i sporter där resultaten kommer vid låg ålder kan det vara föräldrarnas eller tränarens uppskattning som driver barnet, snarare än egen vilja. Ofta utvecklas känslan av grupptillhörighet med tiden men ibland blir konflikten mellan strävan efter gillande och brist på inre övertygelse i stället allt större. Avhopp, när lovande ungdomar slutar med en idrott är ofta en sund reaktion på att yttre tryck blivit viktigare än inre motivation i träningen.

Om idrottsträningen skall bidra till individens personliga utveckling (bortsett från fysisk status) beror alltså på varför man tränar/tävlar. Om man gör det för yttre belöningar så förstärks den sidan av personligheten som strävar efter belöningar. Om man gör det av inre motivation stärker man i stället viljan och förmågan att stå emot yttre tryck, man utvecklar ökad autonomi.

Vilja och autonomi är en bristvara i de flesta samhällen. Det beror på evolutionen att balansen mellan anpassning och egen vilja hos människor ligger på typisk flockdjursnivå, vi tänker som hundar, inte som katter. Intellektuellt sett är vi mer benägna att passivt följa flocken och gilla läget än vad moderna samhällen nog mår bra av. Observera att man inte skall blanda ihop viljan att styra sig själv med viljan att styra andra, det är helt olika saker. När Adolf Hitler var korpral under första världskriget och ledare under det andra så var han båda gångerna en typisk auktoritär personlighet, skillnaden var bara hans ställning i hierarkin. På samma sätt är vissa människor benägna att bryta mot lagar och sociala kontrakt när det passar dem, det innebär inte att de är självständiga, utan bara att de inte tillmäter andra människor samma värde som de själva gör anspråk på.

Sammanfattning      
I stort sett alla sporter kan bidra till individens bildning genom att träna viljestyrkan och utveckla personligt ansvarstagande. Det förutsätter dock att man främst utövar sporten av verkligt intresse. Om yttre drivkrafter som pengar och popularitet eller sekundära mål som att bli smalare och leva längre dominerar över det egna intresset för sporten, så ökar i stället beroendet av belöningar och personligheten förflackas.

Populära bollsporter, simning och kampsporter erbjuder massor av belöningar, barn får tränarens uppskattning, tonåringar får medias uppmärksamhet och så småningom kan duktiga utövare tjäna bra med pengar. Naturligtvis drivs de flesta utövarna ändå av inre motivation, men i dessa sporter finns också många exempel på avhopp och utövare som efter avslutad tävlingskarriär väljer att helt bryta kontakten. Att sporterna ger stora yttre belöningar innebär också en risk att framgångsrika utövare inte utvecklar sin personlighet över tonårsnivå.                             

I Sverige ger varken schack eller tyngdlyftning några större yttre belöningar och därför ser man heller inte utövare som drivs av yttre motivation. Därför framstår utövarna i regel som självständigt tänkande människor, låt vara med ett udda fritidsintresse.