Idrott har en plats i den bildade människans liv som ett medel för att uppnå fysiskt välbefinnande på en nivå långt över det passiva "frihet från sjukdom". Välbefinnande
innebär att kroppen och hjärnan ska fungera väl och klara vardagens
påfrestningar utan problem. Man kan naturligtvis nå en sådan nivå utan
att delta i organiserad idrott, men idrott är ett sätt att uppnå
viktiga delar av målet.
Bortsett från den fysiska aktiviteten som ett medel att uppnå
välbefinnande kan man fundera över värdet av idrott. Alla idrottare
kommer med tiden att ständigt använda sin egen idrott som
en referens. Det innebär att nya erfarenheter och information bedöms,
filtreras och värderas med hänsyn till (bland annat) vad man kan om sin
idrott. Det är alltså inte inbillning att människor som saknar intresse
för idrott tänker annorlunda än de idrottsintresserade, dessutom kan
valet av idrott ge olika resultat.
Annorlunda behöver inte vara sämre, men för att kunna
kommunicera på ett meningsfullt sätt måste man ibland ha klart för sig
hur stora dessa skillnader kan vara. Erfarenhet av, och engagemang i,
en idrott ger en av många sådana referensramar, varje människas totala
kognitiva nätverk omfattar många olika, fast delvis överlappande,
ramar. Själv har jag t.ex. erfarenheter som elev i skolan på olika
nivåer, utbildning i olika ämnen, från idrottstävlingar och så vidare,
varje del av erfarenheten bidrar med sina referenser när jag tolkar
information som når mig.
Det är en naturlig (av evolutionen betingad) strävan att påverka våra
medmänniskor för att bringa våra referensramar i harmoni. Folk som
tänker som jag upplever jag som pålitliga, sympatiska och förnuftiga.
Även om vi inte är överens, så förstår jag deras synpunkter. Människor
med andra ramar får mig i stället att tänka "är de inte riktigt kloka,
hur kan någon inbilla sig att...(fyll i t.ex: Sai Baba var en
inkarnerad gud, Sveriges skola är bäst i världen eller Astrid Lindgren
borde ha fått nobelpriset)".
Förutom det vanliga, att försöka sprida sina egna ramar till andra
människor kan man ibland kommunicera någorlunda effektivt om man kan
identifiera de specifika orsakerna till att man inte ser en sak på
samma sätt. Om jag kan acceptera att en annan människa filtrerar
information på ett annat sätt än jag så kanske vi ändå kan samsas om
vissa saker. De flesta människor kan klara detta ganska bra, t.ex. är
det inte många människor som har problem med skillnader i religion när
de gör affärer. Å andra sidan är det tydligt att i fråga om
familjebildning och barnuppfostran är det svårt att enas över
religionsgränser.
Så frågan är, vad är det hos schack respektive tyngdlyftning som gör dem
lämpliga för att utveckla ungdomar
till bildade, mogna
människor. Mitt svar är att individens utveckling står i centrum.
Tanken att man kan utvecklas genom egna ansträngningar, naturligtvis i
samarbete och kontakt med andra människor, är central för
bildningsbegreppet. Djur som chimpanser kanske kan tänka eller använda
redskap och lösa vissa problem. Men bara en människa kan bestämma sig
för att genom övning (fysisk träning eller studier) förändra sig själv.
Om man sedan blir bra på något beror självklart på en rad faktorer,
inte minst genetiskt och socialt arv, men jag menar att det kritiska
steget i en människas utveckling är när man bestämmer sig och sätter
upp personliga mål.
Ett exempel kan vara en idrott där barn börjar träna, mest som en
social aktivitet, "för att träffa kompisar". Så småningom börjar
personen identifiera sig med aktiviteten och upplever alltså sig själv
som t.ex tennisspelare. Då kommer också motivationen att förbättra sig,
eftersom vi människor alltid strävar efter uppskattning eller status bland våra likar
("peer recognition" på engelska).
Olika grupper har olika ideal och det är bara om jag identifierar mig med gruppen som deras uppskattning har någon betydelse i sig.
I bland kan uppskattning från andra människor ge fördelar som pengar
eller sociala kontakter men sådana belöningar ger inte samma inre
drivkraft. Människor som styrs av belöningar (och/eller straff)
utvecklas därför inte som människor även om de skaffar sig utbildning
och har framgång t.ex i form av höga inkomster eller kändis-status. I
fallet idrott kan somliga bli väldigt duktiga utan att medvetet ta
ansvar för sin utveckling. Framför allt i sporter där resultaten kommer
vid låg ålder kan det vara föräldrarnas eller tränarens uppskattning
som driver barnet, snarare än egen vilja. Ofta utvecklas känslan av
grupptillhörighet med tiden men ibland blir konflikten mellan strävan
efter gillande och brist på inre övertygelse i stället allt större.
Avhopp, när lovande ungdomar slutar med en idrott är ofta en sund
reaktion på att yttre tryck blivit viktigare än inre motivation i
träningen.
Om idrottsträningen skall bidra till
individens personliga utveckling (bortsett från fysisk status) beror
alltså på varför man tränar/tävlar. Om man gör det för yttre belöningar
så förstärks den sidan av personligheten som strävar efter belöningar.
Om man gör det av inre motivation stärker man i stället viljan och
förmågan att stå emot yttre tryck, man utvecklar ökad autonomi.
Vilja och autonomi är en bristvara i de
flesta samhällen. Det beror på evolutionen att balansen mellan
anpassning och egen vilja hos människor ligger på typisk
flockdjursnivå, vi tänker som hundar, inte som katter. Intellektuellt
sett är vi mer benägna att passivt följa flocken och gilla läget än vad
moderna samhällen nog mår bra av. Observera att man inte skall blanda
ihop viljan att styra sig själv med viljan att styra andra, det är helt
olika saker. När Adolf Hitler var korpral under första världskriget och
ledare under det andra så var han båda gångerna en typisk auktoritär
personlighet, skillnaden var bara hans ställning i hierarkin. På samma
sätt är vissa människor benägna att bryta mot lagar och sociala
kontrakt när det passar dem, det innebär inte att de är självständiga,
utan bara att de inte tillmäter andra människor samma värde som de själva gör
anspråk på.
Sammanfattning
I stort sett alla sporter kan bidra till individens bildning
genom att träna viljestyrkan och utveckla personligt ansvarstagande.
Det förutsätter dock att man främst utövar sporten av verkligt
intresse. Om yttre drivkrafter som pengar och popularitet eller
sekundära mål som att bli smalare och leva längre dominerar över det
egna intresset för sporten, så ökar i stället beroendet av belöningar
och personligheten förflackas.
Populära bollsporter, simning och kampsporter erbjuder massor av belöningar, barn får tränarens uppskattning, tonåringar får medias uppmärksamhet och så småningom kan duktiga utövare tjäna bra med pengar. Naturligtvis drivs de flesta utövarna ändå av inre motivation, men i dessa sporter finns också många exempel på avhopp och utövare som efter avslutad tävlingskarriär väljer att helt bryta kontakten. Att sporterna ger stora yttre belöningar innebär också en risk att framgångsrika utövare inte utvecklar sin personlighet över tonårsnivå.
I Sverige ger varken schack eller tyngdlyftning några större yttre
belöningar och därför ser man heller inte utövare som drivs av yttre
motivation. Därför framstår utövarna i regel som självständigt tänkande
människor, låt vara med ett udda fritidsintresse.