Kan vetenskapen skilja på rätt och fel
Av Tomas Pettersson

Religion, vetenskap och moral

Ett vanligt argument mot ateism är att det krävs en gudom för att fastställa regler för vad som är moraliskt riktigt. Argumentet är alltså att människor har upplevelsen av  rätt och fel och denna känsla inte kan förklaras genom evolution. Så vad kan vetenskapen säga om vad som är moraliskt riktiga handlingar och tvärtom?

Bortsett från att de flesta gudar (t.ex. "Abrahams gud") själva ofta beter sig förkastligt enligt normala regler är frågan bra, vetenskap sysslar med vad som är, moral handlar om vad som borde vara.

Vad vetenskapen säger är att människor (i likhet med våra släktingar bonoboer, chimpanser och förmodligen många andra djur) kan avgöra vad som är rätt och fel  d.v.s. vi människor har (av evolutionen) programmerats att handla med hänsyn till våra likar på ett sätt som långsiktigt gynnar våra geners spridning. Vilka handlingar som är goda och onda bestäms av vår arts karaktäristiska egenskaper; sociala grupper som samarbetar och där individer är beroende av samverkan för att maximera sin egen framgång. Vår arts levnadssätt förklarar alltså varför vi handlar i enlighet med vad vi uppfattar som moraliska regler även om vi inte har någon direkt vinst eller tillfredställese av det. Vår upplevelse eller känsla av gott eller ont är helt enkelt genernas sätt att förmedla och förvandla vårt släktes erfarenheter till praktisk handling. Det krävs alltså ingen gudomlig förklaring till vårt beteende så länge vi lever i måttligt stora flockar och som regel kan känna igen de artfränder vi träffar på. 

För moderna människor som lever i ett samhälle som omfattar ett oöverskådligt antal människor tillkommer en faktor som andra arter inte behöver beakta (och inte heller gör). Nämligen att generalisera vår av evolutionen givna empati med personer vi är bekanta med till främmande människor. Här är det snarare logiken än vetenskapen som styr den rationella människans ställningstaganden i moraliska frågor.

Den rationella och den känslostyrda människan har bägge ungefär samma känsla för rätt och fel i relation till de människor man känner som individer. Vetenskap och logik säger att vi inte är universums centrum utan att alla människor är tänkande individer och har en likartad upplevelse av tillvaron som vi själva. Därav följer att skillnaden mellan människor vi känner personligen och andra som vi bara har indirekt kontakt med inte kan motivera olika standarder för våra handlingar, utan sådana skillnader måste motiveras på annat sätt. En effekt av denna, av kunskaper om världen generaliserade empati, är t.ex. att det ofta är nödvändigt att systematiskt avhumanisera fienden i krig för att få soldater att släppa sina hämningar och döda utan samvetskval. Det finns många exempel (både verkliga och i litteraturen) på att stridande som faktiskt lärt känna personer på motståndarsidan inte kan förmå sig att döda dem även om tillfälle bjuds.

Slutsatsen är att människor har av evolutionen fått förmågan till empati, d.v.s. att försätta sig i andra personers ställe och föreställa sig deras upplevelse. Denna empati är begränsad i sin omfattning, i stort sett beror den på hur nära relation vi har med objektet, alltså har vi en trappa för hur starkt vi engagerar oss i andra människors upplevelser. Familjemedlemmar, vänner, släkt, bekanta, folk som vi, människor, djur som liknar oss i tur och ordning är en sådan hierarki av de varelser vi ser som förtjänta av vår hänsyn. Den rationella människan accepterar de känslor som styr vårt handlande gentemot våra närmaste och utvidgar kretsen av andra som bör omfattas av vår omsorg i enlighet med våra kunskaper om världen. (Ett exempel på hur våra handlingar även kan styras av primitiva, mindre rationella känslor är att husdjur ibland blir föremål för omsorger som evolutionärt sett bara borde tillkomma nära släktingar).  

Att empatin utsträcks till personer som liknar oss själva, d.v.s. tänkande och kännande människor, innebär att för en modern människa är bl.a. mord, rasism och slaveri moraliskt fel, medan det kanske inte var det för människor som levde för några hundra år sedan (eller i samhällen på liknande nivå). En paradox i sammanhanget är att principen om "alla människors lika värde" omfattas av många människor när de får frågan, men ändå inte följs av motsvarande handlingar. Mitt svar är att principen om alla människors lika värde inte innebär att jag kan ta samma ansvar för alla människor. Mitt ansvar följer i stort sett hierarkin ovan men jag accepterar då också att andra människor har sin motsvarande krets av likar som skiljer sig från min. Den principen kan också lösa problemet med (mänskliga) rättigheter som vi i princip anser riktiga men ändå inte är beredda att satsa allt för att driva igenom. Alltså; jag har kanske rätt att dricka champagne och äta rysk kaviar till frukost varenda dag, men (tyvärr för min del) det finns ingen annan människa som har någon moralisk skyldighet att betala för sådana excesser och därför har jag inte råd. Samma sak gäller (även om många inte vill inse det) för allmänt accepterade rättigheter t.ex. FN:s listor, rättigheter för en innebär inte nödvändigtvis skyldigheter för någon annan.

Min slutsats blir att religionerna inte tillför något till människors moral som inte skulle finnas utan någon tro på gud(ar), förhållandet är snarare att människor utan kunskaper om evolutionens mekanismer försöker skapa ordning mellan sin upplevelse av moral och sin oförmåga att förklara denna känsla genom att föra in gud(ar) som en one-size-fits-all förklaring. Detta gäller naturligtvis i hög grad personer som satsar extra mycket på att hjälpa främmande människor, ibland på bekostnad av familj och vänner. Behovet att förklara de känslor som styr altruistiska handlingar, inte bara för andra, utan troligen främst för sig själva gör det rimligt att sådana osjälviska personer är starkt benägna att ta till sig tron på gudar. De organiserade religionerna hakar naturligtvis på och tar sådana känslor som bevis på existensen av gud(ar) vilket i sin tur motiverar de religiösa organisationernas existens.

Frågan om religionerna över huvud taget bidrar positivt till människors moral beror mest på om vi räknar förhållningssätt som förespråkas av en viss religion till de moraliska värdena. Regeln inom judendom och islam att inte äta griskött efterlevs främst av de som tror på dessa religioner, regeln att inte äta självdöda djur utan sälja dom till främlingar gäller enligt gamla testamentet, hinduer får inte döda kor. Är det moraliskt att följa dessa regler?

Om vi i stället ser till generellt mänskliga värden, sådana som tillämpas bland människor som känner varandra som individer i de flesta samhällen vi känner är läget ett annat. Regler som att inte döda, inte tillfoga skada, stå för sina löften och vid behov hjälpa sina grannar är självklara för de flesta människor och utvidgas också efterhand som man får kunskaper om människor utanför det samhälle man lever i. De stora religionernas (liksom andra icke-rationella ideologier som marxism eller nazism) effekt på moralen är historiskt sett negativ, genom att den begränsat kretsen av människor som omfattas av kravet på ett moraliskt förhållningssätt till anhängare av samma tro (eller landsmän etc). Därmed är det fritt fram för rasbaserat slaveri, inkvisitionens tortyr och mord, nazisternas förintelse och andra, för de flesta människor uppenbart onda handlingar vars offer av religiösa/ideologiska skäl ställs utanför den mänsklighet som omfattas av de normala moraliska regler som gäller inom de troendes gemenskap.  

Sammanfattning: Moral kommer före religion i människans evolution (moral finns bland flera andra djur). Religioner kan ursäkta uppenbart onda handlingar genom att begränsa moraliska påbud till en krets av troende. Moraliska och altruistiska instinkter kan generera och förstärka föreställningar om gudar som en förklaringsmodell för människor i ett förvetenskapligt tillstånd.

Alltså: Medmänsklighet och empati är inte resultat av religioner eller gudstro utan evolutionärt framkallade inom en art av sociala däggdjur. Vårt behov att skapa en sammanhängande förståelse av den värld vi lever i, inklusive våra instinkter och känslor (sense of coherence) gör människor benägna att (i brist på alternativ) fastna i tron på irrationellt grundade föreställningar om världen.