Om bildning är en summa av kunskap (allmänbildning), övertygelse om värdet av intellektuell utveckling och vilja att själv utvecklas vidare mot ett människoideal, vad är då dess motsats? Vad är kärnan i den dumhet som vi alla retar oss på?
Att vara okunnig om vissa saker är inte dumhet, det finns många orsaker till att man saknar vissa kunskaper. Ingen kan veta allt och olika människor har olika, var för sig fullt rimliga, förväntningar på vad man borde kunna. Det jag ser som avgörande kriterier på dumhet är ovilja att lära sig och att man inte ser något värde i intellektuell utveckling och kunskaper i sig.
Att man eventuellt väljer bort saker för att de är alltför ansträngande är en helt annan sak, vi måste alltid hantera vår tid och prioritera. Att jag bedömer att värdet i att lära mig ett språk till när jag redan kan två inte motsvarar ansträngningen innebär inte att jag inte skulle vilja behärska ytterligare språk och respekterar människor som gör den extra insatsen. Listan på saker som jag önskar jag kunde är i praktiken oändlig, de flesta saker jag redan kan skulle jag helst kunna lite bättre o.s.v. Det jag anser räddar mig från att förfalla från lättja (ja, jag medger att jag är lat) till dumhet är att jag inom ramen för mina ansträngningar strävar efter att närma mig ett bildningsideal och gläds åt eventuella framsteg.
Min slutsats
Alla bildade människor har en god allmänbildning med hänsyn till sitt historiska sammanhang (tid, plats, miljö). De delar uppfattningen att de själva vill och kan utvecklas som människor genom att utvecklas intellektuellt. Dumma människor ser kunskaper som värdefulla bara om de är nyttiga i betydelsen "användbara för att befrämja materiellt välstånd". Denna syn på kunskaper leder till att dumma människor hela tiden halkar efter sina medmänniskor och så småningom kommer att sakna allmänbildning och intellektuella verktyg för att förstå sin omvärld: Dumma människor blir dummare ju äldre de blir!
Symptom på dumhet
"Varför skall man lära sig........?" (Fyll i t.ex. "om folk på 1800-talet", "Hamlets monolog", "bråkräkning" eller "schack" ) Denna fråga, uttalad av en vuxen person är ett varningstecken på dumhet. (I bland kan en sådan fråga vara ett retoriskt grepp, man ska inte vara för snabb med att stämpla någon som dum.) Att frågan ställs visar att personen inte delar bildade människors syn att kunskaper är värdefulla oavsett deras eventuella nytta. (Svaret på frågan är naturligtvis hela tiden "för att kunna det sedan", andra svar handlar inte om kunskapen i sig utan om hur kunskaperna kan utnyttjas).
(En helt annan och fullt vettig fråga är: Skall jag lära mig.........? Eller för den delen: Bör små barn lära sig.....? De senare frågorna handlar om prioriteringar i lär- eller utvecklingsprocessen, frågan ovan handlar om kunskapens (brist på-) värde.)
"Jag läser aldrig några böcker". I vårt land, i vår tid, när ingen behöver sakna bra böcker eller nödvändig lästräning (och ingen behöver arbeta för sitt nödtorft mer än 10 timmar per dygn) är detta uttalande en signal till bildade människor att omedelbart avbryta alla kontakter med tanke på smittorisken. Att somliga faktiskt läser väldigt lite är en sak, att (oprovocerat) hävda att man aldrig läser böcker innebär att man upphöjer detta faktum till en del av den bild av sig själv man vill förmedla till omvärlden. Det blir alltså ett aktivt ställningstagande mot bildning av motsvarande typ som uttalandet "jag avskyr........." (Fyll i t.ex. "pälsdjursuppfödning","muslimer", "idrott" eller "Waldorfpedagogik").
Är bildning nyttigt?
Man kan fråga sig om bildning är en lyx människor kan tillåta sig när försörjningen är tryggad eller om bildning faktiskt bidrar till den materiella standarden på lång sikt. Min uppfattning är att bildade människor alltid kommer att sträva efter mer bildning. Obildade människor kan välja att fortsätta vara obildade, men de inser heller aldrig att de gör ett val och saknar alltså viljemässig kontroll. Det strider mot den mänskliga naturen att medvetet välja dumhetens väg, men det finns många hinder för att inse att man har ett val.
Oavsett hur mycket man lärt sig så uppstår alltid situationer där vi tvingas att ta beslut som vi inte helt kunnat förutse. Vi måste använda vårt omdöme. Omdöme är en kvalitativ aspekt på hjärnans arbete som jag tror är oupplösligt förenad med det aktiva tänkande som kännetecknar bildade människor. Dumma människor gör dumma saker!
I modernt yrkesliv tvingas många ta på sig rollen som passiva instrument. Arbetsuppgifter som innebär att man bara upprepar likartade uppgifter utan reflektion är vanliga. Då kan brist på bildning upplevas som en fördel (åtminstone av arbetsgivaren) eftersom bildade människor har ett behov av stimulans som gör dem mindre tillförlitliga och kontrollerbara i vissa sammanhang. Men det är också tydligt att sådana arbetsuppgifter som utförs bäst av människor som inte funderar på vad de gör lätt kan rationaliseras eller automatiseras helt och hållet. Obildade människor är alltså utbytbara, eventuellt mot maskiner.
Mitt svar
Kanske bildning inte är nyttig ur företagsekonomisk synvinkel eller t.o.m. ofördelaktigt ur ett evolutionsperspektiv. Om så är fallet spelar ingen roll, bildningens värde är inte beroende av nyttan i något annat perspektiv än det humanistiska som ett mänskligt ideal. Men, jag tror faktiskt att bildning och satsningar på att höja alla människors medvetande är fördelaktiga även ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Strävan att göra skolan (framför allt den högre utbildningen) till en plats för instrumentell inlärning av nyttiga kunskaper tror jag redan drabbar oss hårt genom bristen på omdöme hos de som styr samhället, både politiker och den ekonomiska eliten.