Det är lätt att satsa alltför ambitiöst med boktips, tanken att om folk bara läser enstaka böcker så skall det åtminstone vara de bästa har totalt förstört läsupplevelsen för många skolelever. Tänk på att läsbeteendet är grunden för bildning och därmed är det lustfyllda läsandet det första delmålet i bildningsresan, inte en lyx som kan lämnas åt slumpen. Kafka sa att läsa en bok skall vara som ett slag i ansiktet. Jag förstår vad han menade och vissa omskakande läsupplevelser kan vara väldigt givande, men om alla böcker var av den kalibern skulle vi nog snart välja att tillbringa vår tid med annat än läsning.
Skolan har ett stort ansvar för att eleverna skall lära sig läsa. Tyvärr ses ofta läsning som en mekanisk färdighet, bra att ta fram vid behov. Att verkligen lära sig läsa innebär att man dels behärskar färdigheten, men framför allt att man utvecklar viljan att läsa. Viktigaste frågan när barn lämnar mellanstadiet är inte "kan du läsa?" utan "vill du läsa?". Om ett barn har brister i lästeknik är det oftast ingen orsak till oro, så länge läslusten finns.
Alltså är mitt första tips att läsa roliga, spännande och underhållande böcker, efterhand som du utvecklas kommer dina krav på böckerna att öka. Enkel komik byts mot mer sofistikerad humor och människoskildringarna blir mer komplexa o.s.v. Efterhand kommer gränsen mellan underhållande och bildande läsning att suddas ut och man har därmed tagit steget in i kretsen av bildade människor. Därför börjar jag med några böcker/författare som haft stor betydelse för min utveckling och som jag tror kan väcka samma lust att läsa vidare hos andra som de gjorde för mig.
Vissa barnböcker som jag läste före tonåren använder jag nästan omedvetet som måttstock när jag läser nya böcker. Jag har mycket svårt att säga om det är deras inneboende kvalité som skapat ett bestående intryck, eller om jag bara råkade läsa dem när jag var extra mottaglig. I stort sett rekommenderar jag de gamla kända barnböckerna och författarna, naturligtvis skrivs det nya bra böcker, men jag tror att tiden är den bästa smakdomaren. Det speciella med de böcker man läser som barn är att man bär dem med sig hela livet och att det därför spelar väldigt liten roll om de är aktuella, politiskt korrekta och/eller anses fostrande just när man läser dom. Däremot kan sådana böcker för barn som, trots massor av goda intentioner, helt enkelt är tråkiga ge skador för livet genom att döda läsintresset. Så, Hugh Lofting,Tove Jansson, Arthur Ransome och Edith Nesbit kan jag utan vidare rekommendera, Enid Blyton och andra kända författare av serier av sinsemellan likartade barn- och ungdomsböcker (s.k. formellitteratur, och/eller serieböcker) kan fylla en viktig funktion för att utveckla läsbeteendet och läslusten, även om man som vuxen kan undra över om barn som läser femböcker, kitty, eller tre deckare någonsin skall gå vidare. W.E. Johns, författaren till böckerna om Biggles och några andra liknande (med hjältarna King och Worrals) anser jag är underskattad bland lärare och bibliotekarier, även om böckerna är ojämna. Det finns naturligtvis andra författare som är bättre än sitt rykte, kom ihåg att för unga läsare är läslusten det primära, litterär kvalité och smak beror på erfarenheten.
P.G. Wodehouse har varit en av mina favoriter sedan jag som 11-åring läste Svinhugg går igen och därefter Jeeves klarar skivan. Böckernas lediga men rika språk lyfter nivån långt över den ganska enkla situationskomik som präglar handlingen. Persongalleriet som mest består av karikatyrer ur engelsk överklass skildras med humor och stor tolerans för det excentriska. Detta har säkert bidragit till min egen tolerans för det avvikande och min nyfikenhet på andra människor, dessutom har jag förkovrat mig i engelska genom att läsa om många av böckerna på orginalspråk långt efter att jag läste dem på svenska. Många karaktärer och miljöer ur böckerna, såsom betjänten Jeeves, överklassnobben Bertie Wooster och släkten Emsworth på Blandings slott ingår definitivt i allmänbildningen, även i Sverige.
Jag rekommenderar att man börjar med romanerna Blixt och dunder och Bill erövraren samt novellsamlingen Jeeves klarar skivan. En varning är på plats, Wodehouses böcker med olika teman är inte skrivna för att läsas i snabb följd. Man kan t.ex. störas av vissa inkonsekvenser i detaljerna om man läser flera böcker i rad där handlingen utspelas på Blandings slott.
Några SF-författare som jag läste mycket av under högstadietiden och som jag fortfarande tycker står sig kvalitetsmässigt är Clifford D. Simak, Arthur c. Clarke och Stanislaw Lem. SF som genre varierar väldigt från enkla pojkböcker till djuplodande filosofiska verk och stilen går från verkligt genomarbetad och driven till direkt hafsig, här kommer också problemet med slarviga översättningar in, vanligt i denna genre. Många vetenskapsmän har använt SF för att beskriva idéer för en bred publik. Bra exempel på detta är Fred Hoyle och Carl Sagan, den senare mer känd som populärvetenskaplig författare.
Populärvetenskap tror jag kan spela en stor roll för allmänbildningen. Lyckligtvis finns det en hel del mycket välskrivna böcker som passar för läsare i tidiga tonåren och uppåt, utan att för den skull framstå som ämnesmässigt triviala eller överdrivet förenklade. Rachel Carson är mest känd för Tyst vår men jag rekommenderar hennes Havet som en lysande, rak och enkel skildring av fakta som ändå aldrig blir tråkig. Konrad Lorentz I samspråk med djuren är en annan bra populärvetenskapliga bok som är skriven för nyfikna i alla åldrar. Martin Gardners böcker om matematik är bra men förutsätter ett intresse som få ungdomar utvecklar före gymnasiet.
Deckare kan vara ett väldigt bra medel för att utveckla läsandet. För barn och ovana läsare ger s.k. serieböcker med kända huvudpersoner och likartad handling en trygghet i läsningen (d.v.s. raka motsatsen till Kafkas önskemål ovan). En viss bekantskap med klassiker på området som Georges Simenon, Agatha Christie, Arthur Conan Doyle m.fl. tillhör dessutom en gemensam västerländsk allmänbildning och är nödvändig för att förstå stora delar av de senaste hundra årens litteratur.
För människor som kan läsa, men normalt inte gör det, kan underhållande noveller av författare som Mark Twain eller samlingar av kåserier vara en lagom lättsam introduktion till nöjesläsningen.