Min teori för att förklara könsskillnader inom schack tar sin utgångspunkt i sociobiologin (idén att beteendet påverkas eller styrs av evolutionärt betingade drifter). För människor är det tydligt att sådana drifter inte är ensamt avgörande för vårt beteende, men jag anser det helt klart att mänskligt beteende påverkas av en rad drifter som utvecklats under evolutionens gång, med fortplantningsframgången som urvalsmekanism.
Eftersom mönstret för schack liknar det för individuella kampsporter antar jag att förklaringen till könsskillnaderna på dessa områden är likartade tills dess att motsatsen bevisats. Det leder mig också till att anta att det är det för aktiviteterna gemensamma kampmomentet och inte det för vissa av sporterna utmärkande våldet som får kvinnor att välja bort sådana aktiviteter. (Det faller utanför ämnet, men TV-tittande visar samma trend, kvinnor väljer bort individuella kampsporter och följer hellre (ev. fiktiva) sociala aktiviteter på TVn).

Typiskt för kampsituationer är att vi kan kämpa eller ge upp. I en kampsituation gör vi en bedömning av risker och chanser, förutom vad vi observerar påverkas vi av inneboende drifter när vi bestämmer oss för att handla. Revirhävdande djur visar ständiga exempel på sådana beslut, t.ex. betydelsen av hemmaplan för hankatter (en hankatt på hemmaplan ger nästan aldrig upp utan strid och det ”vet” andra katter som därför bara tar strid om de känner sig överlägsna). Att schack inte är direkt avgörande för den reproduktiva framgången på samma sätt som djurens revirbeteenden spelar ingen roll, även om spelsituationen är artificiell och ritualiserad styrs vår vilja att söka resp. undvika konfrontation av samma drifter som hos djur och den balansen hos dessa drifter är finstämda av evolutionen.

Skillnader mellan kvinnor och män i fråga om de för kampen avgörande drifterna (för enkelhetens skull kan vi tala om aggression respektive försiktighet) bör vara kopplade till deras skilda roller i fortplantningen annars är det svårt att förklara en könsskillnad.
Jag söker alltså en modell som förklarar varför kvinnor skulle maximera sin fortplantningsframgång genom att oftare än män avstå från att slåss när förutsättningarna i övrigt är lika. Denna skillnad kan vara väldigt liten eftersom inlärda beteenden förs vidare och vi flockdjur utvecklar en kultur som kan förstärka sådana skillnader genom att etablera kollektiva föreställningar t.ex. om vad som är manligt och kvinnligt.
Ett scenario som belyser sådana könsskillnader är en liten grupp överlevande på en ö efter en katastrof, några få män och kvinnor som återbefolkar sin värld genom att följa sina drifter. Vilka gener som fortplantas mest och därmed kommer att dominera den framtida genpoolens sammansättning beror bland annat på hur många barn varje person får. Om en kamp mellan två personer innebär en lika stor risk att dö resp. chans att döda motståndaren gäller följande: En man som utmanas av en man kan förlora i kamp, vinna eller ge upp utan strid. Att vinna innebär att man slipper en konkurrent om kvinnorna och sannolikt ökar sina geners framgång medan förlust eller att ge upp innebär att ens gener inte fortplantas alls. För kvinnorna är läget ett annat. Att vinna innebär inte att en kvinna får fler barn, att ge upp innebär inte att en kvinna inte får några barn, men att förlora i strid innebär fortfarande att hon dör och inte får några barn. Det kan alltså förväntas ur ett evolutionärt perspektiv att kvinnor skall ha en påtagligt starkare försiktighet och/eller svagare aggression än män. Detta mönster gäller för däggdjur i allmänhet, honornas tak för fortplantning gör att det inte är värt att ta risken att dödas i kamp medan hannar kan öka sin avkomma betydligt genom att kämpa mot andra hannar. (Våld mellan könen bland däggdjur är ovanligt annat än när det gäller kamp om mat, revirbeteende eller skydd av ungar).

Är då detta verkligen en teori?
En teori är en logiskt konsistent samling av idéer som förklarar en del av verkligheten. D.v.s. teorin skall ge en sammanhängande modell för relevanta delar av verkligheten som kopplar samman våra observationer på ett meningsfullt sätt. Det finns teorier på olika nivåer t.ex. Newtons teori för gravitationen eller Einsteins dito kopplar samman astronomiska observationer med observationer av fallrörelse, Hegels dialektiska materialism kopplar samman historiska händelser osv. En teori kan förkastas på olika grunder (vissa teorier är obevisbara i princip och kan i och för sig vara riktiga men anses vara meningslösa i de flesta sammanhang). Om observationer motsäger teorin, teorin är oförenlig med andra, etablerade, teorier eller om teorin kräver obevisade antaganden som är mer omfattande än de observationer som skall kopplas samman bör den förkastas. (Etablerade teorier bör givetvis också testas/utvärderas kontinuerligt, de är inte en gång för alla givna sanningar).

Stämmer det med vår erfarenhet att kvinnor är försiktigare än män och inte är beredda att ta risker på samma sätt? De flesta instämmer nog i detta, statistik över spelande och spelberoende, trafikolyckor och missbruk visar också tydliga könsskillnader. Bland alla däggdjur är den förväntade avkomman lika stor för hannar som honor men skillnaderna (spridningen) är mycket större mellan hannar, detta gör att hannar har en genetiskt betingad benägenhet att ta risker om det kan innebära att fortplantningsframgången ökar. Det gäller inte bara beteende, sexuellt urval gör att hannar kan utveckla fysiska särdrag som är anpassade för att locka honor men innebär försämrad överlevnad för individen. Det märks tydligast bland fåglar där visuella signaler och ljud dominerar, bland däggdjurshannar är hjortdjurens stora horn som bara används mot andra hannar ett bra exempel.
Vad innebär detta för schacket? Det jag förväntar mig är att både män och kvinnor skall bli glada när de vinner och ledsna när de förlorar men att män oftare skall vilja spela därför att balansen i deras bedömning av vinster och förluster ligger lite annorlunda än kvinnornas. Det svartvita fallet är när möjligheten att vinna får en man att vilja spela, risken att förlora får en kvinna att avstå.

Det finns flera tänkbara förklaringar till den manliga dominansen, vi kan jämföra schack med andra fritidsaktiviteter och leta efter liknande mönster, (jag ser en tydlig likhet med vissa idrotter, individuella sporter med inslag av våld som boxning och brottning är de som mest liknar schack i fråga om könsfördelning, sporter med starka krav på kollektiv samordning utan direkta kampmoment t.ex. truppgymnastik eller konstsimning har inte detta mönster). De olika förklaringsmodellerna kan testas mot bakgrund av kända fakta, rimligheten i orsakssammanhangen och inre logik. Därefter kan man försöka bedöma vilken teori som är bäst enligt principen om tankeekonomi (Occams rakkniv).
För att testa om min teori håller streck kan man först och främst studera statistiskt om det finns könsskillnader och kartlägga dem. Om det skulle visa sig att skillnaden mellan könen försvinner när barn i skolan får (obligatorisk) schackundervisning på lika villkor är det en tydlig indikation på att teorin inte håller.

Förklaringar som bygger på att kvinnors hjärnor fungerar annorlunda och skulle passa sämre för schack än männens förklarar inte varför män som spelar dåligt ändå spelar, man måste förklara varför det skiljer sig i fråga om viljan att spela, inte spekulera om eventuella systematiska skillnader i förutsättningarna att spela bra. (Det är i och för sig ett intressant område att undersöka eftersom eventuella resultat kan överföras till en rad andra aktiviteter).
Från teorin ovan kan man allmänt förutse att alla individuella spel med tydliga kampinslag kommer att visa samma mönster. Testa alltså att ta ett spel från utlandet eller uppfinn ett och testa att lära ut det i en skolklass. Enligt teorin förväntas det inte föreligga någon könsskillnad under inlärningsfasen (utöver vad som är typisk för gruppen i övriga skolämnen) men när barnen börjar spela mot varandra utvecklas mönstret att fler flickor än pojkar väljer bort spelet. De pojkar som fortsätter är i genomsnitt något bättre än de flickor som fortsätter p.g.a. att en större andel av de flickor som lägger av gör det fast det går bra, medan pojkarna styrs mer av resultaten. Om vi på motsvarande sätt inför en aktivitet utan kampmoment men med någon motsvarande form av objektiv bedömning så väntar jag mig att det för både pojkar och flickor blir ett tydligt samband mellan framgång och viljan att fortsätta, därmed väntar jag mig inte att pojkar skall bli bättre än flickor bara för att grupperna minskar.
En invändning jag fått är: ”Det kan också finnas en kulturell-förklaring”. Mitt svar är att alla förklaringar av mänskligt beteende är kulturella förklaringar, frågan är om/hur de är förankrade i underliggande orsaker eller om de i brist på sådana måste tillskrivas en slumpartad uppkomst och genom återkopplingar förstärkt tradition. (Låter det krångligt så tänk på exemplet att kiltar uppfattas som typisk manlig klädsel i Skottland medan kjol i Sverige är typiskt kvinnlig klädsel).

Sammanfattning och relevans för klubbtränare

Ur ett sociobiologiskt perspektiv kan man förvänta sig att flickor/kvinnor skall vara mindre benägna att tävla i schack än pojkar/män. Om man ser det som önskvärt med fler kvinnliga spelare bör man som ledare i en klubb fokusera mer på schackets sociala dimensioner och tona ned det resultatinriktade tävlandet.