Varför kämpar vi egentligen?

Den gemensamma nämnaren när det gäller rekrytering av ungdomar, rekrytering av ledare och det långsiktiga engagemanget inom idrotten är motivation. Frågan är alltså varför ungdomar skall träna, varför tränare skall jobba gratis och varför ledare skall bry sig om det hela. Jag tror att den enda långsiktigt hållbara motivationen är självförverkligande och detta gäller både aktiva och ledare.

Att t.ex. fotbollsspelare kan tjäna stora pengar betyder inte att de spelar fotboll för att tjäna pengar utan pengarna är en "fringe benefit" i vissa sporter som inte spelar någon större roll för spelarnas motivation. (Däremot betyder det mycket för möjligheten att utöva sin hobby på heltid)

Vad innebär då självförverkligande? I stort sett kan man säga att självförverkligande är processen att utvecklas i en riktning man själv uppfattar som meningsfull. Om jag uppfattar mig själv som begåvad och kreativ så kommer jag att uppleva en stark drift att utveckla dessa egenskaper vidare och jag kommer att sträva efter att etablera mig i rollen som begåvad och kreativ i sociala sammanhang.

Å andra sidan, om jag uppfattar mig själv som kass i skolan men en jäkel på att spela boll så kommer jag så långt som möjligt att utveckla bägge dessa sidor, även i de fall det för utomstående kan verka helt tokigt. En negativ självbild kan t.ex. visa sig genom att folk tar på sig rollen som pajas i en skolklass eller genom att vissa kvinnor ständigt går in i nya relationer med våldsamma män o.s.v. Dessa destruktiva beteenden är resultatet av människans strävan efter att utvecklas till den person man ser sig som, man uppfyller alltså sina egna negativa förväntningar.

Vad innebär detta för tyngdlyftningen?

Om den unge nybörjaren väl tar steget in i en gemenskap där idrotten utgör en gemensam norm för status så väcks driften att förkovra sig inom sporten ifråga. Alltså tar nybörjaren ett avgörande steg när han eller hon börjar se sig själv som (blivande) tyngdlyftare, det spelar ganska liten roll för intresset vilka fysiska förutsättningar man har för tyngdlyftning. Däremot har omgivningens reaktioner stor betydelse för hur ungdomar skall förhålla sig. Alla människor påverkas av omgivningens förväntningar, all uppfostran handlar ytterst om att de unga skall ta till sig omgivningens normer och göra dem till sina egna.

Det gäller alltså att till ungdomarna som provar på lyftning förmedla värderingar som på sikt motiverar den ansträngning som krävs för att komma någon vart.

På liknande sätt är det för en ledare ett självändamål att vara ledare, det nedlagda arbetet innebär en ansträngning som psykologiskt motiveras av syftat att uppfylla en självbild där ledararskapet ingår.  

Så, vad kan man göra?

Att engagera medlemmar i klubbens aktiviteter innebär att man låter folk hjälpa till med alla möjliga uppgifter som man sköter som ledare. Det kan vara att hålla ordning i träningslokalen, ta emot nybörjare, sköta klubbens hemsida etc. Man skall tänka på att ungdomar ofta upplever det som positivt att hjälpa en vuxen som jobbar med en uppgift men däremot, som regel, inte uppskattar att jobba ensamma med en avgränsad uppgift. Ta hjälp av de unga lyftarna i alla lägen, men lämna inte över för mycket ansvar, hjälpsamhet är ett naturligt beteende som stärker gemenskapen. Tänk på att osjälvisk hjälp bygger på att uppgifter som kanske kan ses som "dina" eller "mina" blir "våra". Strikt arbetsfördelning och arbete för belöningar som inte är resultat av empati eller identifikation med gruppens intressen stärker heller inte den gruppkänsla som man strävar efter i en klubb.

Saker som kan bidra till att dra in folk i en gemenskap präglad av tyngdlyftning är, förutom en bra stämning i träningslokalen, att man tidigt i sin träning engageras i klubbens aktiviteter och lär sig mer om sporten. Till exempel kan man samla nya (och gamla) lyftare för att titta på TV-sändningar från internationella tävlingar, det spelar inte så stor roll om det är inspelade program och numera finns det troligen alltid någon i klubben som har möjlighet att spara Eurosports sändningar från mästerskapen. Att samla en grupp på detta sätt har många positiva sidor:

Det ger nybörjare tillfälle att se lyft och jämföra sina intryck med tränarens eller andra lyftares, detta  underlättar kommunikationen mellan tränare och aktiv i träningslokalen.

Det blir ett naturligt sätt att umgås över generationsgränser, bland ungdomar är det annars ofta väldigt skarpa gränser mellan olika åldersgrupper. 

En annan viktig del i nybörjarens utveckling är att man direkt när man börjar träna också börjar lära sig om sporten och träning i allmänhet. Personer som föredrar att tränaren sköter all planering och själva bara följer tränarens direktiv kommer förmodligen inte att trivas med tyngdlyftning utan passar bättre i en lagsport.

Svensk tyngdlyftning: Finns det någon framtid? 

Tyngdlyftningen i Sverige har under de över 30 år jag följt sporten stadigt krympt, trots att damklasser införts i OS och veteranlyftningen har fått ett internationellt genombrott, samt att de gamla farhågorna kring styrketräning för ungdomar effektivt vederlagts av erfarenhet och forskning. Tydligen uppvägs dessa positiva faktorer av avsevärt starkare negativa strömningar i tiden som hindrar svenska ungdomar att engagera sig i tyngdlyftning.

Jag diskuterar nedan hur jag ser på ett antal sådana faktorer, främst med avseende på möjligheterna att vända trenden inom lyftningen. Min avsikt är att ge verksamma ledare (och sådana aktiva som kan tänka sig att engagera sig som ledare) på olika nivåer underlag för att reflektera över sin verksamhet. Utgångspunkten är en brainstorming med ett antal tänkbara orsaker till att rekryteringen av nybörjare går trögt, därefter en värdering av de olika faktorerna med avseende på rimligt förklaringsvärde och möjligheterna att kontrollera dem.

Första spalten tar upp faktorer som i stort sett utgår från att det är ungdomarnas övriga liv, skolan, uppfostran, sociala kontakter, media o.s.v. som hindrar rekryteringen till tyngdlyftning. I stort sett är det faktorer som inte går att påverka (utanför den egna familjen) så vill man lotsa in ungdomar till lyftningen är det bara att gilla läget. Går det i några andra sporter bör det gå i lyftning!

Däremot innebär det att man som ledare måste tänka över ungdomarnas motiv för att välja eller inte välja tyngdlyftning, det är meningslöst att bygga en verksamhet idag för ungdomar som fanns för 40 år sedan (eller ännu värre: de ungdomar dagens veteraner tror att de var för 40 år sedan).

Andra spalten behandlar rekrytering av ledare på klubbnivå. Liksom för ungdomar/aktiva är det nya tider och seder som gör att man måste fundera över vad som kan motivera ett engagemang inom tyngdlyftning. 

Tredje spalten innehåller faktorer som kanske kan ändras med tiden, men som inte påverkas särskilt mycket av enskilda insatser.

Fjärde spalten listar sådana faktorer som kan ändras ganska snabbt, förutsatt att ledare och aktiva inom svensk lyftning kan nå en samsyn om önskvärda förändringar och att mekanismerna för att fatta nödvändiga beslut fungerar.

Allmänt: Många faktorer inverkar på verksamheten, i synnerhet på rekryteringen som jag ser som det helt avgörande problemet i svensk lyftning. De kritiska faktorerna är därför de som påverkar ungdomars vilja att bli tyngdlyftare och vuxnas vilja att engagera sig som ledare. Av det jag skrivit ovan om motivation och självbild följer att man som ungdom måste kunna identifiera sig med gruppen "tyngdlyftare" för att det skall kännas meningsfullt att träna/tävla. För att orka jobba ideellt och hänga i som ledare krävs först att jag identifierar mig med klubbens målsättningar och sedan ser mig själv som ledare, d.v.s. att engagemanget blir en del av min personlighet och psykosociala roll.

Slutsatser: Tyngdlyftningens organisationer måste fokusera på att ledare skall kunna motivera sitt engagemang inom sporten för sig själva. Eftersom sporten är liten och lite udda gäller det att skapa en gemenskap för ledare som motsvarar den som finns bland kollegor på en arbetsplats. 

Bygg upp kontaktnät för ledare i hela landet, naturligtvis gärna med fysiska möten, men av kostnads-, tids- och geografiska skäl främst med internet.     

Sträva efter största möjliga öppenhet så att alla medlemmar kan följa förbundets verksamhet. Publicera mötesprotokoll o.dyl. på förbundets hemsida om det inte finns tungt vägande skäl mot detta. Egna "blogg-" sidor för (ordförande i) de olika kommittéerna. Finessen är att man kan länka från förbundets hemsida till en extern blogg där dessa personer kan skriva utan att webmaster behöver lägga ut grejerna.
Så ordförande, kanslichef, domaransvarig, veteranansvarig, landslagscoach o.s.v. kan skriva öppna brev i sin spalt på hemsidan lika enkelt som att skicka ett E-mail. Då tror jag att mycket tankar och information som nu stannar hos "de närmast sörjande" kunde nå en bredare krets. Det är naturligtvis enkelt för någon som har sin spalt att lägga in ett meddelande från någon annan, t.ex. kan en fråga om regler eller bedömningar skickas med mail till förbundets ansvarige som lägger ut frågan och direkt skriver svaret på sin blogg.
Den som ansvarar för en spalt kan be andra skicka texter, t.ex. domare på plats vid större tävlingar kan skicka "resebrev" till domaransvarig som därefter lägger ut texten i sin spalt osv.
Det upplevs förmodligen som betydligt jobbigare (med krav på språk, stavning, faktakontroll etc.) att skriva en tidningsartikel än en post på en blogg (som man ju dessutom kan korrigera/komplettera i efterhand om det skulle visa sig behövas), därmed tror jag en del ledare som nu är tysta kan bli aktiva i informationsflödet.

Tänk på att ungdomar använder internet både för informationssökande och kommunikation. Upplevelsen av gemenskap via internetkontakt är lika verklig som upplevelsen att tillhöra en grupp som träffas direkt, med hjälp av internet kan man alltså bygga en gemenskap för tränande ungdomar som är geografiskt utspridda över landet.

Jag tror att informationsflödet är flaskhalsen i svensk tyngdlyftning och jag ser inga hinder för att lyftningen skulle nå en nivå på runt 1000 aktiva om 20 år om man bara anpassade sig till utvecklingen i övriga samhället. Det krävs enligt min uppfattning inte mer arbete, bara andra prioriteringar i arbetet på förbundsnivå.