Evolution och intelligens: 1 2 3 4 

  Tankar om artificiell intelligens

Av Tomas Pettersson
När det handlar om artificiell intelligens i en konventionell dator är det i princip möjlig att rekonstruera datorns läge och det gör att frågan om vad friheten i den fria viljan egentligen innebär ställs på sin spets. Den dag en dator tror att den har en fri vilja så anser jag att vi har en verklig artificiell intelligens. (Jag inser problemet med cirkeldefinitionen här, "datorn tror" förutsätter självmedvetande och därmed är fri vilja given enligt resonemanget ovan. Ett praktiskt avgörande är ett slags Turingtest; Om datorn kan övertyga mig om att den tror att den har fri vilja så accepterar jag att den faktiskt har fri vilja).

Så fort man började utveckla datorer så började man också fundera på allvar och debattera vad intelligens och medvetande är och om det går att bygga in det i en dator. Två sidor utkristalliserade sig ganska snabbt; De kan beskrivas som teknikoptimister respektive teknikpessimister. Optimisterna utgick i allmänhet från att allt människans hjärna gör, kan göra eller kan tänkas göra kan placeras in på en skala från triviala stimuli/respons-reaktioner till verkligt komplicerade kognitiva funktioner (vad vi normalt kallar tänkande). Sedan började man jobba sig uppåt på skalan från enkla räknemaskiner till schackspelsprogram och andra program som utför uppgifter som vi associerar med intelligens, åtminstone om människor utför dem. Det finns nu program som översätter text, komponerar musik och färglägger filmer, saker som man tidigare skulle ha sett som tecken på intelligens, men numera skulle nog ingen hävda att dessa program är intelligenta i någon intressant mening.

Frågan är alltså fortfarande var gränsen går för intelligens. Men ett mer grundläggande problem med idén om en stege som leder allt närmare verklig intelligens har blivit tydligt när det finns schackprogram som slår alla mänskliga spelare; datorn utför uppgiften att spela schack på ett helt annat sätt än människor som spelar schack. Över huvud taget, så fort vi definierar något vi uppfattar som tecken på intelligens så har vi skapat en uppgift som, tack vare avgränsningar, kan lösas utan något medvetande. Därmed flyttar problemet att få fram artificiell intelligens från den enkla trappan av allt svårare problem (mer tankekraft) till en kvalitativ dimension (medvetenhet).

De flesta teknikpessimister utgick från att mänskligt medvetande skiljer sig från andra varelsers och eventuellt har immateriella komponenter (ja, många av teknikpessimisterna är religiösa). Därmed har de också tagit för givet att datorer inte kan göra något som konstruktören inte kan göra lika bra (om än inte lika snabbt). Teknikpessimisterna har alltså trott att ingen dator kommer att kunna spela schack bättre än konstruktören, när detta inträffade bättre än konstruktören med tillgång till schackböcker, sedan riktigt bra schackspelare och slutligen spelare i världsklass. När de efterhand överbevisats har de modifierat sin definition så att intelligens blir det som människor kan men som datorer (ännu) inte kan. 

Optimisterna har fått rätt genom att datorer nu för tiden kan utföra saker som de flesta för knappt 50 år sedan trodde var omöjliga. Å andra sidan har de tvingats inse att trots datorernas imponerande prestationer så förefaller gränsen mellan människa och maskin svårare än någonsin att överträda, om vi kallar det intelligens eller medvetande är mest en smaksak.           

Liksom tankearbete kan graderas från trivialt till krävande kan vi tänka oss nivåer av medvetande. En lägsta nivå som inrymmer en föreställning om jag, till skillnad från min omgivning, måste finnas redan hos djur som vi inte tillmäter någon intelligens, det är ju ett faktum att ormar som kan bita varandra normalt inte biter sig själva i svansen. (Katter som jagar sin svans tror jag utforskar sin omgivning och övar sin öga-tass koordination, jag tror inte de ser svansen som en misstänkt förföljare). Sedan har vi toppen på skalan där vi människor kan skilja på andra individer, analysera deras upplevelser, motiv och förväntade handlingssätt o.s.v.

Läget för den artificiella intelligensen är att kapaciteten för att utföra beräkningar hos datorerna är långt förbi människornas och alla uppgifter som vi kan omformulera som kalkyler kan datorer utföra bättre. Därför kan datorer numera spela bättre schack än människor, men datorn tvingas utföra många miljoner enkla beräkningar för att spela ett parti. Andra uppgifter har vi inte lyckats att helt formulera som kalkyler, översättning är ett bra exempel på uppgifter där datorn nästan aldrig lyckas lika bra som en mänsklig expert och varje liten förbättring kräver allt större insatser. (Praktiskt arbetar översättningsprogram med enkla regler plus stora databaser av färdiga exempel, en människa tillämpar mer heuristiska regler och en återkoppling genom att analysera resultatet stilistiskt. Så länge man arbetar med exempel kan det alltid dyka upp nya fall som kräver beslut och tolkningar, det kan aldrig skapas en databas som täcker alla möjligheter eftersom denna databas skulle behöva innehålla allt som skulle kunna uttryckas på språket i fråga). Just beslut är det avgörande problemet för datorer (liksom andra uppgifter kan dock vissa beslut t.ex. att sälja aktier omformuleras till enkla kalkyler och då utföras av en dator). Än så länge har ingen dator visat någon som helst förmåga att fatta beslut som inte är omformulerade till kalkyl av människor. Datorernas medvetande är alltså knappt på insektsnivå medan deras räkneförmåga är helt överlägsen människans.

Personligen tror jag att en perfekt översättningsdator (på mänsklig expertnivå) lika gärna skulle kunna skriva böcker som att översätta befintliga och därmed skulle jag tvingas erkänna att denna dator var i besittning av verklig intelligens. (Jag har naturligtvis läst en del böcker där varken original eller översättning skulle godtas som bevis på intelligens, naturlig eller artificiell.)